Faktotums filosofier.

 

Jaha ja. Ödet gjorde sitt bästa för att fucka upp min sista vecka inför Vasaloppet, med ett tåg som blev försenat över tre timmar, spyattacker under resan, svindyr taxiresa hem då bussarna hade slutat gå samt en förkylning till som i en liten ask. Räckte det för att stoppa denne lantisen? Knappast! (Känner ni dramatiken?) Sagt och gjort, lördag morgon drog jag och Nicke upp till Mora där vi sedan lämnade skidor på vallning, käkade ett och annat och kände den blandning av skräck och intresse sådana här dårskaper för med sig. Jag ska villigt erkänna att jag mådde dåligt, inte bara fysiskt, utan även mentalt. Jag misströstade till och från, och inte blev det bättre av att jag bara inte kunde somna den kvällen. Tjockt i näsan, kass sovsäck och sena ankomster av åkande till vår sovsal gjorde att jag vände och vred mig natten igenom. Att vända sig och höra Nicke snarka så sött var riktigt sabla jobbigt. Morgonen därpå var jag ett par hårsmåner från att ge upp.

Själva färden blev också jobbig, men snö i spåren och regelbundna hostattacker. Men vad gör det, och vad gör det att vi var 12 minuter från att bli avhängda av det gudsförgätna rep som dras över spåret när man lösat för mycket, när vi passerat det sista repet och visste att det bara var att glida i sakta mak in i mål? Svar: inte ett skit! 

 

Nu är man där. Okej, det är inga fantomtider, men jag, vi, har gjort det. En Svensk Klassiker. Och även om jag inte tränar så mkt jag varken vill eller borde året om, så är jag förbaskat nöjd med det jag gjort. Det händer inte ofta nämligen, och Vasaloppet var en ren kämpainsats av oss. Grymt! 

Ja, jag skaaaaaa lägga upp lite bilder framöver. Jag är medveten om att den här bloggen är skittrist, men jag har faktiskt inte bett någon läsa den.

Veckan före vasan tillbringades i Mattila där det skidades i sedvanlig februariordning. Det gick rätt hyfsat, förutom den dundervurpan jag gjorde sista dagen, föranledd av dimma och underkylt regn som gjorde att en sån som jag, som klockar in på 100 pannor, gled nåt alldeles sjukt. Det gick med andra ord alldeles för fort och jag hann inte med. (Till och med svärfar gick omkull, så det så.) Emil vikarierade på ‘Gamer, vilket förstås var ett alldeles lysande komplement, om man nu kan kalla honom det med tanke på omständigheterna. Jaja. Skönt iaf att det gick att lösa. Tack Emil.

Annars? Tja, kamraten Johan och Linda fick en Anton - kalaskul!

Lirar för närvarande Stalker och Resident Evil 4 på jobbet. Just nu har det ätits vita bönor till kvällsmat (jaja, jag är en icke-kräsen gamer för katten!) och sedan väntar jag på Mats (Nylund) så att vi kan dra hem och sova ske… gå och lägga oss, efter att ha zappat igenom ett par katastrofprogram medelst garv.

Ha det!

/En Svensk Klassiker. Det smakar rätt gott. 

… att skriva lite här, men jag är helt enkelt för trött så det blir en annan dag. Om 1,5 timme går tåget hemåt. Hörs.

Jaha, ja. Här tror man att man är en av jordens störste ordbajsare, och så tar det fem veckor mellan bloggvarven. Det här experimentet kanske inte blev så bra. Äh, jag prövar ett tag till. Fast ska jag göra det får jag nog ta mig en kopp kaffe till, lite vatten och en näve Bran Flakes. Strax tillbaka.

Sådär.

Så sätter man sig ner och plitar och så blir det antiklimax direkt; istället för en hel roman vet man inte var man ska börja. Jaja.

 

Sjuk. Inte kul. Särskilt inte när Vasaloppet nalkas (trots den vattnigaste och tristaste vintern i mannaminne) och man har en blodsugen iller i jämte sig i spåret döpt Niklas. Okej, målet är inte att piska honom (även om det varit kul, men jojo, det var ju känt sen innan…), men ens att komma i mål när man bara är sjuk hela tiden känns la sådär kan man säga. Först var det magsjuka som inleddes på tågresan upp till Stockholm. ‘Slapp kalva på tåget med stor ansträngning. Sedan var det kaskadspya, mmm… kaskaaaaadspya, på jobbet, stapplande hem till övernattningslägenheten där det inmundigades blåbärssoppa, hönökaka och halvdana filmer, bland annat en med Steven Seagal. Ja, han såg bajsnödig ut. Det gör han i alla sina filmer. Uuhm… jag är så… h å r d i maagen, det vill inte komma uuuuut!

Sedan var man frisk i en vecka. Sedan drog den tyngsta förkylningen på ett par år in. En vecka nu och jag är fortfarande rätt krasslig. Geez. Nu har i alla fall det vita guldet börjat sila sig ner ovanifrån (nej era pundare, inte kokain) vilket är hemskt trevligt. Förhoppningsvis kan kräket och jag pröva glidet lite inom en vecka eller två. Skönt.

Jo! Rackarns kul. På jobbet härom dagen stod en kollega på sporttidningen Sportfack och sköt breezen med en annan tjomme. När tjommen plötsligt frågade om jag lyssnade på Annihilator (ett gammalt heavyband med ungefär 2,5 riktigt bra plattor och uingefär 8 mindre bra på CV:n) blev jag lite förvånad. När han vände sig om damp ett ton minnen ner, av en lägenhet för fyra unga och äventyrssugna svenska studenter i Falls Church, Virginia, Washington, D.C. 1993-1994. Jonas "JB" Blomqvist minsann. Sablar var kul!!! Dels att stöta på en kille man gråtit med, supit med (förlåt mamma och pappa, men det händer oss alla), lirat tennis med, pluggat med, tja kort sagt levt med ett helt år, bara sådär, det var riktigt skitkul. Många komman nu. Nåväl.

Dels var det lajbans av den anledningen att hur mycket man än vill gnälla ibland, blir man faktiskt lite nöjd med saker ibland också. Det kan man kosta på sig. Jo alltså, när vi pluggade ihop var Jontes mål att syssla med sportjournalistik, och jag ville "underhålla om underhållning", det vill säga skriva om nöjesjournalistik. Jonas hade minsann tagit sig igenom JMK (journalisthögskolan i Sthlm), plitat på Expressen, jobbat på både Sportfack och Adidas och lite annat. Och jag, tja, trots 700 kånkade pianon, miltals av arkiv och tusentals inlåsta bovar av olika dignitet, har jag också lyckats ta mig en bra bit på väg dit jag siktade som ung och naiv student med flat top-frilla likt Dolph i Rocky IV, där i Falls Church, lägenhet D 215. Det känns bra; för oss båda. Ärligt kul. Det visar att slit faktiskt kan ge något tillbaka. Jag är inte bäst på det jag gör, men uppenbarligen tillräckligt bra. Tack för det.

Mindre kul är vårt konstanta slitande här på redaktionen. Vi hinner inte med i närheten av det vi vill, och det är inget nytt. ‘Ska inte gå igenom hela företagets ekonomi, policy och värderingar offentligt, men kort sagt: vi vill ha fler tjänster på PCG-redaktionen och det ser kärvt ut. Det är trist att underprestera. Jaja, vi får se. En månad i taget; en lämning åt gången.

Sedan retar jag mig personligen på att jag skriver så lite. Vet inte hur mycket som beror på min seghet eller om jag är för långsam, eller om det är att jag försöker planera mer än man bör. Eller om det är så att ökad kraft till administration och planering kan leda till en bättre produkt, som jag hoppas. En avvägning kanske. Spelåret har hur som helst inletts okej, men inte med buller och bång - alltså som vilket år som helst. Rainbow Six: Vegas känns spontant som bland det bättre, och så Supreme Commander förstås, även om det kanske inte är rättvist att nämna en titel vi fick aptidigt och som inte ens nästan har kommit ut än. Snart vankas Test Drive Unlimited, Stalker, C&C 3, Resident Evil 4 och lite annat mysigt. Samtidigt börjar jag planera min nya burk hemma. Det lutar åt både stationär och bärbar i år. Det suger nåt grymt för plånboken det kan jag säga, men 6-10 timmar tågtid per vecka suger ungefär lika hårt. Vi får se, men det börjar bli dags - min 2,7GHz/1GB RAM/6800 Ultra börjar få det jobbigt.

Undrar hur mycket roligare det här hade blivit med nån bild och lite av den smittsamma glädjen såna energiknippen som Emil och Jakob är, egentligen. Jaja, jag är inte dem. Jag är en lönnfet, halvbitter men ändå rätt go’ lantis. That’s it. Antingen köper man det eller inte.

Nu är kaffet snart slut och juicen ska svepas. Samtidigt verkar det som Martin från Loks senaste projekt heter Lillasyster. Den där rösten kan knappast vara nån annan…

Mer nån annan dag. Ett par korta , bara:

Från 104-98-103-100. Det har vågen visat de senaste månaderna. SKA nå runt 90 och stanna där är tanken. Ger mig inte.

Privat liras WoW (länge sedan jag lirade; lvl 36 nu iaf) och Medieval 2: Total War endast sedan ett par veckor tillbaka. EVE vilar medan skills tränas.

Hustankarna avancerar sakteliga. Timmerhus känns alltmer som the shit. Nästa steg är att värdera huset, bestämma läge för tomten och sedan vem man ska köpa av och så vidare. Känns jääääkligt skoj. Bygga nytt efter 12 år i ett slitet och apkallt hus känns som en ynnest, även om det blir dyrt och kommer bli svårt, förstås, med en massa ? överallt.

Nä, nu plingar larmet snart. Hörs. *snörvel*

Over ‘n’ out. 

Det tog tre månader, men nu vickade jag äntligen av min tånagel, som varit lealös (gotta love det ordet) ända sedan det på de flesta sätt horribla Lidingöloppet. Bild kommer - ej för kräsmagade.

För övrigt skrev Helsingborgs Dagblad en notis om domen i Postal 2-målet. Texten (som förvisso kom från TT, men ändå) var onödigt sensationsaktig i sin stilistik och ackompanjerades av en bild som var monterad, vilket ingen text upplyste om. Ett mail till HD och sedan kom en ursäkt, ett borttagande av bilden samt en omskriven text av deras egna medarbetare. Pennan är i sanning mäktigare än svärdet, även om svärdet är mycket mer lajbans.

Nu blir det träning. Blir en timme rodd eller kråssträjjninngmaskin tror jag. En timme rullskidor i söndags; nio vecka till Vasan. HJÄLP!!!

ÄTARDAG!!!

Okej, den senaste tiden känns det nästan om alla dagar varit ätardagar, men nu när jag äntligen börjar komma igång så smått igen (gym i Sthlm mån eller tis, simning tor och rullskidor nån dag då och då) och stora delar av Start bytts ut mot havregrynsgröt, ska jag försöka att gå tillbaka till den klassiska grisdagen. Sköta mig hyggligt sex dagar men sedan… moaahaaaaaaah!!!

För att åskådliggöra vad jag dukat upp ska jag lägga upp nåt kul nedan. Tills dess käkar jag på och drar ett par koppar kaffe - till.

Märkligt och dumt. Visserligen är jag, eller kan vara lat och skjuta upp mycket, men nu när faktiskt tänkt försöka kapa den där kanten på plåttaket som snart blåst sönder helt, ja då får jag inte tag på nibbeltången idag. I morgon blir det la pissregn, men då ska skiten av. Det är när man tänker på såna här saker som Astrid ploppar upp i huvudet. Lindgren; finns det någon annan? Jo förresten, Olsson på Starrkärrskolan, men det är en annan femma. (Nuförtiden sägs det att hon pratar en del med sig själv och är gladare än hon sällan var i skolan. Vi ska väl alla den vägen vandra antar jag.)

Jo apropå henne och uppskjutandet:

"… i morrn så ska jag gnola. Hela den lång dan, å oj oj oj va jag ska gno. Ja för ser du därför så måste jag, ta det väldigt lugnt idag… för tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag."

Fenomenalt. Pontus Enhörning har också en fin variant, men den funkar ju inte längre när man inte bor hemma:

"Skjut inte upp till morgondagen vad din mor kan göra idag."

Nä, över till pepparkakorna. Med mjölk. Vad annars?

Trevlig helg era kräk! 

I avdelningen "Positiva saker att skriva upp" har vi kommit till:

Jag är tjock.

Jag är trött.

Jag fryser.

Kollegorna dricker gratisöl medan jag sak åka tåg i drygt tre timmar.

Min mage är kass idag (bonuspoäng till en spännande tågresa, m a o).

 

Fast ändå… jag känner trots allt ett visst hopp inför år 2007, och även en viss julkänsla smyga sig på. Vem vet, Tomten kanske kommer till oss i år igen… tjock, trött och frusen han med.

Äh, så illa är det inte. Nu ska jag gå och skita. Sen blir det gröt. Skriv ner det. 

En ödets ironi är det när man drömmer om att man är med på en fotosession med Ebba von Sydow för att prova badshorts.

Sedan vaknar man upp och ser Mats Nylund. Nåväl.

Bajs. Vårt ultrainframega-feta novembernummer sålde "bara" 11 000 ex, men vi hade hoppats på ett par tusen till. Surt. Fast det var i alla fall 600 över forecast och vi verkar öka långsamt. Alltid nåt. Nåväl.

ÄNTLIGEN fick man pallrat sig iväg till gymet här nere. De fem kilon som tappades är uppätna igen och Vasaloppet åker inte sig själv den 25e februari. M a o är det bust a move som gäller. Dessutom mår man ju bra. Säger de. Jaja, 40 raska minuter på crosstrainern gjorde nog gott. Passade bra med lunch på Texas Longhorn idag då, för att helt ta udden ur träningen i går. Nåväl.

 

Nä, nu blir det mer kaffe, för ovanlighetens skull.

The Haunteds senaste är för övrigt det bästa de gjort sen första plattan. Nåväl. 

Dra åt fanders, det här MÅSTE bara vara den regnigaste hösten sedan Noa hamrade på arken alltså. Nu har pumpen mer eller mindre gått varje dag i två veckor i den där #!¤#&%%¤ källaren. Det är ju inte precis som att motivationen att ta in ved eller bygga på det till 75 % färdiga skjulet/maskinhallen när det pissar ner vareviga dag man är hemma. Suck.

 

 Var i Köpenhamn i torsdags; UBI visade lite pryttlar. Däribland Age of Conan, Kane & Lynch, Chili con carnage och Tomb Raider: Anniversary. Det som var lite synd var att det var lite nytt - det mesta visades på X06 i Barcelona för nån månad sedan. Det jag inte hade sett var Conan, vilket jag nog tänker plita lite om. Det kan faktiskt bli bra, trots konkurrensen på mmo-marknaden. Vi får se. Hittade riktiga Jelly Beans på Kastrup. Äntligen! Det var, öh, 12 år sedan senast. Märkte dock när jag fyllt en halv påse att de var apdyra; 163 svenska riksdaler gick åt, och så gillar inte ens flickan dem. Hoho, mer till mig.

Orup diggar spel och oss på PC Gamer. Okej, han är väl egentligen inte mer speciell än Svenne Svensson eller Kalle Karlsson, men lite kul är det alltid att bli omnämnda.

Nä, nu blir det lite käk och packa färdigt för veckan. Klockan ringer 0410HRS. Tjohooooo! 

Förresten, allt är ju inte elände. En läsare hörde av sig och undrade var han kunde köpa PC Gaymer (Vi ses igen!, nummer 119). På fullt allvar. Han menade vidare att vi på ett mer tydligt sätt skulle låta det framgå att det var ett skämt.

Alltså, oavsett sexuell läggning, hur i helsike skulle det framgått tydligare!?! "Årets uppstickare! Bone." 

Hejdlöst kul! Det finns verkligen fortfarande en distinkt skilllnad mellan de som förstår ironi och de som inte. Märkligt. 

Usch. Jag känner mig alienerad, på dåligt humör och närmast asocial. Dessutom kan jag inte skriva nåt bra längre. Åtminstone känns det så, vilket är röv. Att vi har mer att göra än vi har personal är la inget nytt, men man är så svämmad att det inte finns något utrymme över för kreativitet och glädje. När det väl finns tid kan man inte förmå sig att skapa nåt bra.

Det kommer ett par bra grejer då och då kanske, men hmm… känns som lite uppförsbacke nu i alla fall. Något bättre efter det lass sushi jag precis drog i mig. P3 Rockster håller mig sällskap. Funkar.

Nu: mer kaffe och lite skriverier. 

P3 Rockster strömmar, bokstavligen då det är webbradio, ur min dators interna högtalare. ‘Har inte (funkar inte apostrofen nu skiter jag i det hädanefter) fått kopplat in de externa högtalarna sedan de städade matta och bord här på Hjemmet. Mortensen alltså; jobbet.

Inte blev det något bygggt på det där skjulet i helgen heller. Pissigt väder, pissig motivation och pissig förkylning. Inget rullskideåkande heller - se föregående menings sista ord.

Men Flags of our Fathers var ju rätt okej. Absolut inget mästerverk, och faktiskt något tunnare än jag hoppats. Det kändes inte som att Clintan och kompani lyckades ta ut svängarna ordentligt, men sevärd, visst.

Stolthet och fördom också… helt okej, men aningen för Jane Austenig för mig. För överdrivna karaktärer (ultrabutter, ultrabohemisk, ultrafnittrig et.c.) men jo, den dög. 

Tån lever fortfarande, märkligt nog. Vågar inte pilla på den.

Jomla huvvevärk! Slutfasen av förkylningen eller bara resultatet av att klockan ringde 0410HRS och man fortfarande knegar 2000HRS? Vet itte. Strun samma, jag ska faktiskt knata hemåt strax. Något slags tidighetsrekord sedan man blev redaktör här uppe. Självförvållat till del, men sablar, vi hinner inte med det vi ska. Trist. 

Ujujuj, vad nära det var att jag fick stryka på foten med ytterligare ett par hundra miljoner ISK i EVE i går. Lätt att ta sig vatten över huvudet i lvl 4-missions kan jag tala om, sheesh. Warpade ut med åtta kvar i structure… åtta!!! (Nördfaktorn är ganska hög i detta stycket, så hoppa vidare om du vill.) ‘Kan inte riktigt bestämma mig om jag ska fortsätta eller ej, men jag har fått ett par intressanta erbjudanden om corp den senaste tiden, så kanske ändå. Dessutom ska jag försöka kränga ett game time card för kring 400 mille ISK, vilket för mig avsevärt närmare min Machariel - med bonusar från himmelriket är den ett steg närmare battleship-fulländning i sitt hybrid-varande av Minmatar och Caldari.

Förresten - sablar vad jobbigt. När man tröttnat på jobb och inte har ngt bättre för sig än att lira lite eller glo på tv i den alltid lika skumt doftande lägenheten (läs: tiokvadratsrummet) kan det ju vara schyst med lite EVE här på jobbet. Men nope, brandväggen kräver inloggning för att ge tillåtelse till vad man vill, vilket enligt uppgift är lite halvbökigt. Nåväl, det kommer nog. Slut på nördparagrafen.

Pendlandet har känts segare senaste tiden, men vad det känts väldigt lite tid hemma. Två av de senaste veckorna har det jobbats 3-4 dagar istället för de knappa tre som är planen. Skillnaden märks. Nåväl, får försöka styra upp det vad det lider. Annars funkar jobbet okej. Mycket tid samt över-dito, och visst märks det att vi är underbemannade. Får hoppas att chefer förstår det innan vi har förvandlats till en skugga av vårt forna jag.

+100 kilo igen. Surt. Var nere på cirka 97 men sedan har det gått trögt. Ett gym ligger 150 meter från jobbet och vi har subventionerade priser där. Kalas. blir att gå en timme tidigare från jobbet hädanefter och en timme tidigare till detsamma på morgnarna. På så sätt borde jag kunna träna åtminstone ngn gång i veckan och inte förlora allltför mycket jobbtid. Åsså rullskidor på helgen.

Nä, om man skulle ta å kolla om den där mjölken från förra veckan fortfarande ligger still och inte kryper omkring inuti paketet. Sedan toa, sedan hemåt. Fight Club på teve i afton. Oftast kul. (Edit: mjölken levde. Åtminstone kände jag inget… fel.)

Motorhead på raddjon. Lemmy, sicken hjälte.

Over n out, kamrater.

Pissenödig. 

En tanke slår mig. Margareta och Kongahälla-gymnasiet.

Pierre est dans la cabine.

L’allumette est sur la table.

Kässközä?

Meningen med detta? Jo, alltså, varför funkar det inte att göra korrekta ‘ `& annat här, egentligen? Vafalls!?!?!?!? Bajs. Åt fel håll blir de. Jaja. 

Okej dårå. Nu orkade inte kroppen spjärna emot. Att resa nästan två av de tre senaste veckorna, åka rullskidor i pissregn och lite annat blev för mycket. Jag är förkyld. Segt, men det var aplänge sedan jag var sjuk så låt gå för det.

Lämning av decembernumret i morgon. De sista putsningarna görs. ‘Tackade ja till ett knäck för Din Teknik också (PC Hemma + Gadgets för er oinvigda/ointresserade) vilket jag kanske inte borde ha gjort. Jag suger på att säga nej. Måste försöka lära mig.

Fanfest med EVE Online på Island var småkul. Sjukt hardcore spel det där vad gäller tid. Lirar du WoW i ett år är du mer eller mindre veteran, men du kan toksuga i EVE jämfört med giganterna. Jaja.

Nä jomlar, man måste lära sig att jobba effektivt och spela mer. ‘Sitter ju ändå här hela kvällarna. Bättre att spela o ha kul än att bara fördriva tid. Sade han och bloggade lite.

Därför: god natt. 

Min tå är död. Läbbigt.

Jag sprang (nåja, lunkade i alla fall) Lidingöloppet för en dryg månad sedan, som en del i En Svensk Klassiker som jag och några kamrater håller på med. Då fick sig en tå nog en rejäl körare, för ända sedan dess har den varit blå. Ja, nageln alltså. Dock trodde jag den klarat sig eftersom den suttit kvar. Men icke. Satt och pillade med allsköns ting forut, däribland min tå, när den bröts 45 grader upp. Otäckt. Nu handlar det om tid, ungefä som en tand när man var liten.

Jag vill bygga hus. Banne mig, jag vill. Det har aktualiserats en skvätt då tiden bara går och ska man komma till skott så… Ett stort timmerhus, som är personligt, ligger lätt undanskymt i en glänta och med mycket personliga lösningar - det är drömmen. ‘Ska bara se om man kan realisera det också.

 ’Afton på er. Snart klar med Splinter Cell-texten. Island bekräftat tor-sön.

Nu ska jag bläddra i huskataloger.

Fcuk you, bakterieuslingar! Jag ska gå Postal on yo’ arsle. DÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Sitter här och bombar med hela och råa vitlöksklyftor, pepparmyntsthe och c-vitamin. Echinaforce också. Hoppas på det bästa. Haft ont i halsen sedan lördagspartajandet. Får se - med lite oflyt är jag som värst när jag drar till Island på torsdag. EVE Online Fanfest står på schemat och förhoppningsvis bad i varma källor likaledes. Niceness som någon dryg unge hade sagt. Eller hes programlederska.

Jag vill bygga hus! Jomlar… inom två år ska det vara på gång banne mig. En veranda under tak, med en hammock på. Där kan man sitta med en öl, en kopp kaffe, en tidning och en pläd… kanske observera nåt djur om an har tur. Jag vill ha två liv med tid. Jaja, nog gnäll.

SC: Double Agent är förresten rackarns bra. Kul att lira ett bra spel. Länge sedan.

Borat sägs också vara rackarns bra. Får ses nån gång.

Eiahhh… den här klyftan var stor. Det kräver sin man att äta rå vitlök.

Svettbrytningar. 

Åhå. Då var det några kilometer skidor avklarat. Gick inget vidare, mycket på grund av en skev skida - en mutter saknas. Korrigerar och prövar igen. Anmälan till Vasan är gjord, så nu finns där ingen återvändo.

Trött. Gårdagen gör sig påmind. Var & käkade på restaurang med tösan en snabbis. Godkänt käk, men inte mer.

Hade tänkt att köra nåt uppdrag i EVE, skjuta nån råtta eller andas lite tungt med Sam i Splinter Cell, men jag tror faktiskt jag nanar tidigt. Hörs.

Hmm… vem har stampat på mitt huvud och hällt aceton i min hals, egentligen? Nä visst nä, det var ju jag som var på partaj hos en kamrat igår. Drinking games med en amerikanska. Hårt. Får se hur det går med det där rullskidepasset senare.

Jaha ja. Då var man anmäld till Vasaloppet, öppet spår då. Dags att börja träna. Första rullskidepasset gick bajs. Ska justera skidhjulen, skaffa stavar med "rullskidepiggar" och pröva igen.

Kom hem från Kiev förra helgen. Tjernobyl besökt och Stalker spelat. Kul. Jo, lite Vodka blev det allt också. Dock inte lika mycket som de franska journalisterna som antingen spydde ner sig fullständigt på bussen eller fick hjälpas upp från golvet utanför hissen på den 18e våningen i hotellet. Nästa vecka blir det Island och ett besök på EVE Fanfest, intervju med CCP samt jättegärna, hemskt gärna, minst ett besök i de varma källorna.

Det är trist det där med Idol. Jo, även jag kollar. Intresset för musik och sång är större än mycket av det triviala strunt man får i sig genom att följa serien slaviskt. Men herregud, att Johan och Cissi är kvar efter Linda och Danny är, trivialiteter till trots, en stor jomla skandal. När de 20 bästa togs upp på scenen var jag positivt överraskad av årets startfält, men nu känns det som få riktiga kanonuppträdanden har gått av stapeln. Få sjunger riktigt bra live. Å andra sidan sjöng Darin riktigt falskt regelbundet, men han har flera av kvaliteterna en popartist ska ha - då funkar det ändå. Det har inte Johan.

Nä, mer kaffe och Splinter Cell. Om det går igång. Tidig kod=halvstruligt.

/T 

Hmm… från 105 till 98 till 100 kilo. När i helsike ska man ha tid att träna egentligen, med 14 timmar om dagen på jobbet och halva veckan i Stockholm? Dumt.

Ätardag idag. Baddare (från Göteborgs Kex), lösgodis, chips, cider och nu är det pizza snart. Kanske orkar lite pepparkakor på det också. Och kaffe.

Jösses. Splinter Cell är över 11 gig stort. Å jag som tyckte Laras 9,9 var maffigt. Hårddiskdödare! 

Hmm… herrejösses sicken kliché, men okej låt gå: "Jag hinner inte med." (Så varför bloggar du då, miffo?)

Jag har hoppat mellan arbete och studier de senaste, ööh, 12 åren typ. Frilansat som nöjes- och sedermera mer renodlat, spelskribent, har jag gjort i snart sju år. Sedan tre månader tillbaka jobbar jag som redaktör på PC Gamer, en av landets äldsta och mer respekterade speltidningar. Ingen hype, men störst är vi fortfarande i alla fall.

Jobbet är inte helt oväntat skitkul. Problemet är inte helt oväntat tiden. Jag bor i ett litet hus norr om Göteborg, tillsammans med en styck sambo och tre styck katter. Jobbet är i Stockholm. ‘Åker i regel upp måndag morgon och hem onsdag kväll. Det funkar okej. Sedan är det det där med underbemannad redaktion kontra viljan att göra allt så bra som möjligt. Det går inte riktigt ihop. Världen blir sällan bättre av att vara en gnällröv, så jag ska inte uppehålla mig för mycket kring detta ämne. ‘Konstarerar mest fakta. För första helgen på en månad tänkte jag försöka att inte jobba helg. Övertidskvoten närmar sig 100 tiimar den senaste femveckorsperioden; facket säger något om 200 per år. Blir till att leta fridagar. Splinter Cell: Double Agent ska komma överens med fortsatt byggande på "skjulet" på baksidan av ladan. Funkar sådär, men ena frilansarens operativsystem lirade inte med SP:DA och den andres dator låg på gränsen.

It’s a dirty job, but someone’s gotta do it.

Over ‘n’ out. 

Jaha ja. Så var man där med sina svamliga fingrar på tangentbordet. ‘Vet inte om jag är efter eller bara inte hade tänkt hålla på med det här. Egentligen. Skit samma. Vi får se hur utelämnande, dagboksliknande eller bara ordbajsande det här blir. Det är i alla fall rätt anspråkslöst och kostar inget. Förutom ledig tid då. Det är nog i så fall det bästa argumentet. Å andra sidan lade jag ju den förr, fast med bläck och papper.

Ni ser - ordbajseri av rang.

Trevlig helg på er förresten, era slynglar.

Häpp.

 

/Tompa