En Svensk Klassiker!
Jaha ja. Ödet gjorde sitt bästa för att fucka upp min sista vecka inför Vasaloppet, med ett tåg som blev försenat över tre timmar, spyattacker under resan, svindyr taxiresa hem då bussarna hade slutat gå samt en förkylning till som i en liten ask. Räckte det för att stoppa denne lantisen? Knappast! (Känner ni dramatiken?) Sagt och gjort, lördag morgon drog jag och Nicke upp till Mora där vi sedan lämnade skidor på vallning, käkade ett och annat och kände den blandning av skräck och intresse sådana här dårskaper för med sig. Jag ska villigt erkänna att jag mådde dåligt, inte bara fysiskt, utan även mentalt. Jag misströstade till och från, och inte blev det bättre av att jag bara inte kunde somna den kvällen. Tjockt i näsan, kass sovsäck och sena ankomster av åkande till vår sovsal gjorde att jag vände och vred mig natten igenom. Att vända sig och höra Nicke snarka så sött var riktigt sabla jobbigt. Morgonen därpå var jag ett par hårsmåner från att ge upp.
Själva färden blev också jobbig, men snö i spåren och regelbundna hostattacker. Men vad gör det, och vad gör det att vi var 12 minuter från att bli avhängda av det gudsförgätna rep som dras över spåret när man lösat för mycket, när vi passerat det sista repet och visste att det bara var att glida i sakta mak in i mål? Svar: inte ett skit!
Nu är man där. Okej, det är inga fantomtider, men jag, vi, har gjort det. En Svensk Klassiker. Och även om jag inte tränar så mkt jag varken vill eller borde året om, så är jag förbaskat nöjd med det jag gjort. Det händer inte ofta nämligen, och Vasaloppet var en ren kämpainsats av oss. Grymt!
Ja, jag skaaaaaa lägga upp lite bilder framöver. Jag är medveten om att den här bloggen är skittrist, men jag har faktiskt inte bett någon läsa den. 
Veckan före vasan tillbringades i Mattila där det skidades i sedvanlig februariordning. Det gick rätt hyfsat, förutom den dundervurpan jag gjorde sista dagen, föranledd av dimma och underkylt regn som gjorde att en sån som jag, som klockar in på 100 pannor, gled nåt alldeles sjukt. Det gick med andra ord alldeles för fort och jag hann inte med. (Till och med svärfar gick omkull, så det så.) Emil vikarierade på ‘Gamer, vilket förstås var ett alldeles lysande komplement, om man nu kan kalla honom det med tanke på omständigheterna. Jaja. Skönt iaf att det gick att lösa. Tack Emil.
Annars? Tja, kamraten Johan och Linda fick en Anton - kalaskul!
Lirar för närvarande Stalker och Resident Evil 4 på jobbet. Just nu har det ätits vita bönor till kvällsmat (jaja, jag är en icke-kräsen gamer för katten!) och sedan väntar jag på Mats (Nylund) så att vi kan dra hem och sova ske… gå och lägga oss, efter att ha zappat igenom ett par katastrofprogram medelst garv.
Ha det!
/En Svensk Klassiker. Det smakar rätt gott.
