Long time no see.
Jaha, ja. Här tror man att man är en av jordens störste ordbajsare, och så tar det fem veckor mellan bloggvarven. Det här experimentet kanske inte blev så bra. Äh, jag prövar ett tag till. Fast ska jag göra det får jag nog ta mig en kopp kaffe till, lite vatten och en näve Bran Flakes. Strax tillbaka.
Sådär.
Så sätter man sig ner och plitar och så blir det antiklimax direkt; istället för en hel roman vet man inte var man ska börja. Jaja.
Sjuk. Inte kul. Särskilt inte när Vasaloppet nalkas (trots den vattnigaste och tristaste vintern i mannaminne) och man har en blodsugen iller i jämte sig i spåret döpt Niklas. Okej, målet är inte att piska honom (även om det varit kul, men jojo, det var ju känt sen innan…), men ens att komma i mål när man bara är sjuk hela tiden känns la sådär kan man säga. Först var det magsjuka som inleddes på tågresan upp till Stockholm. ‘Slapp kalva på tåget med stor ansträngning. Sedan var det kaskadspya, mmm… kaskaaaaadspya, på jobbet, stapplande hem till övernattningslägenheten där det inmundigades blåbärssoppa, hönökaka och halvdana filmer, bland annat en med Steven Seagal. Ja, han såg bajsnödig ut. Det gör han i alla sina filmer. Uuhm… jag är så… h å r d i maagen, det vill inte komma uuuuut!
Sedan var man frisk i en vecka. Sedan drog den tyngsta förkylningen på ett par år in. En vecka nu och jag är fortfarande rätt krasslig. Geez. Nu har i alla fall det vita guldet börjat sila sig ner ovanifrån (nej era pundare, inte kokain) vilket är hemskt trevligt. Förhoppningsvis kan kräket och jag pröva glidet lite inom en vecka eller två. Skönt.
Jo! Rackarns kul. På jobbet härom dagen stod en kollega på sporttidningen Sportfack och sköt breezen med en annan tjomme. När tjommen plötsligt frågade om jag lyssnade på Annihilator (ett gammalt heavyband med ungefär 2,5 riktigt bra plattor och uingefär 8 mindre bra på CV:n) blev jag lite förvånad. När han vände sig om damp ett ton minnen ner, av en lägenhet för fyra unga och äventyrssugna svenska studenter i Falls Church, Virginia, Washington, D.C. 1993-1994. Jonas "JB" Blomqvist minsann. Sablar var kul!!! Dels att stöta på en kille man gråtit med, supit med (förlåt mamma och pappa, men det händer oss alla), lirat tennis med, pluggat med, tja kort sagt levt med ett helt år, bara sådär, det var riktigt skitkul. Många komman nu. Nåväl.
Dels var det lajbans av den anledningen att hur mycket man än vill gnälla ibland, blir man faktiskt lite nöjd med saker ibland också. Det kan man kosta på sig. Jo alltså, när vi pluggade ihop var Jontes mål att syssla med sportjournalistik, och jag ville "underhålla om underhållning", det vill säga skriva om nöjesjournalistik. Jonas hade minsann tagit sig igenom JMK (journalisthögskolan i Sthlm), plitat på Expressen, jobbat på både Sportfack och Adidas och lite annat. Och jag, tja, trots 700 kånkade pianon, miltals av arkiv och tusentals inlåsta bovar av olika dignitet, har jag också lyckats ta mig en bra bit på väg dit jag siktade som ung och naiv student med flat top-frilla likt Dolph i Rocky IV, där i Falls Church, lägenhet D 215. Det känns bra; för oss båda. Ärligt kul. Det visar att slit faktiskt kan ge något tillbaka. Jag är inte bäst på det jag gör, men uppenbarligen tillräckligt bra. Tack för det.
Mindre kul är vårt konstanta slitande här på redaktionen. Vi hinner inte med i närheten av det vi vill, och det är inget nytt. ‘Ska inte gå igenom hela företagets ekonomi, policy och värderingar offentligt, men kort sagt: vi vill ha fler tjänster på PCG-redaktionen och det ser kärvt ut. Det är trist att underprestera. Jaja, vi får se. En månad i taget; en lämning åt gången.
Sedan retar jag mig personligen på att jag skriver så lite. Vet inte hur mycket som beror på min seghet eller om jag är för långsam, eller om det är att jag försöker planera mer än man bör. Eller om det är så att ökad kraft till administration och planering kan leda till en bättre produkt, som jag hoppas. En avvägning kanske. Spelåret har hur som helst inletts okej, men inte med buller och bång - alltså som vilket år som helst. Rainbow Six: Vegas känns spontant som bland det bättre, och så Supreme Commander förstås, även om det kanske inte är rättvist att nämna en titel vi fick aptidigt och som inte ens nästan har kommit ut än. Snart vankas Test Drive Unlimited, Stalker, C&C 3, Resident Evil 4 och lite annat mysigt. Samtidigt börjar jag planera min nya burk hemma. Det lutar åt både stationär och bärbar i år. Det suger nåt grymt för plånboken det kan jag säga, men 6-10 timmar tågtid per vecka suger ungefär lika hårt. Vi får se, men det börjar bli dags - min 2,7GHz/1GB RAM/6800 Ultra börjar få det jobbigt.
Undrar hur mycket roligare det här hade blivit med nån bild och lite av den smittsamma glädjen såna energiknippen som Emil och Jakob är, egentligen. Jaja, jag är inte dem. Jag är en lönnfet, halvbitter men ändå rätt go’ lantis. That’s it. Antingen köper man det eller inte.
Nu är kaffet snart slut och juicen ska svepas. Samtidigt verkar det som Martin från Loks senaste projekt heter Lillasyster. Den där rösten kan knappast vara nån annan…
Mer nån annan dag. Ett par korta , bara:
Från 104-98-103-100. Det har vågen visat de senaste månaderna. SKA nå runt 90 och stanna där är tanken. Ger mig inte.
Privat liras WoW (länge sedan jag lirade; lvl 36 nu iaf) och Medieval 2: Total War endast sedan ett par veckor tillbaka. EVE vilar medan skills tränas.
Hustankarna avancerar sakteliga. Timmerhus känns alltmer som the shit. Nästa steg är att värdera huset, bestämma läge för tomten och sedan vem man ska köpa av och så vidare. Känns jääääkligt skoj. Bygga nytt efter 12 år i ett slitet och apkallt hus känns som en ynnest, även om det blir dyrt och kommer bli svårt, förstås, med en massa ? överallt.
Nä, nu plingar larmet snart. Hörs. *snörvel*
Over ‘n’ out.
